Sarek

Fredag den 9:e september
Så var det då åter dags! Dags för en resa till lappland och rapadalen i Sarek nationalpark. Det är nu precis ett år sedan Sandra och jag besökte dalen senast (läs mer här) och det är med spänning vi lastar in vår utrustning och kör iväg mot norr. Efter ett kort stopp för fika hos mina döttrar i Sundsvall kör vi de 110 milen i en smäll och landar vid helikopterplattan i Kvikkjokk strax efter tio på kvällen. För att spara lite tid har vi bokat utflygning till gränsen av Sarek med helikopter. Det är en flygtur på ca 15 minuter och vi har bokat tid kl 08.00 i morgon. Vi breder ut liggunderlagen i bilen och kryper ner i våra sovsäckar och det dröjer inte länge innan vi båda somnar. Strax efter 04 knackar Sandra på min axel och viskar… -Hasse, det står en stor älg utanför… Jag ålar mig upp på armbågarna och kikar ut genom bakrutan.. och mycket riktigt, en kraftig älgtjur står bara en meter från bilen. Vi beskådar honom på minst sagt nära håll under några minuter och lägger oss sedan och somnar om.

Lördag den 10:e september
06.30 stiger vi upp och gör i ordning lite frukost. Det regnar och är lite ruggigt ute. Efter en stund kommer piloten förbi och säger att han är klar när vi är det. Vi äter klart och packar ihop våra prylar och knallar bort till helikoptern.

Flygturen tar oss över fantastiska vyer. Berg och dalar, sjöar och älvar avbyter varandra och efter ca 15 minuter kör vi in över en välbekant vy, rapadalens delta. Detta var platsen vi tältade på vid förra årets resa.

Vy från helikoptern över rapadeltat och berget Skierffe

Vår helikopter lämnar av oss vid gränsen till Sareks nationalpark

Efter att vi har blivit avsläppta ute på kalfjället ger vi oss av mot vårt resmål, rapaselet som ligger drygt 2,5 mil bort. Det regnar lätt från en grå himmel och humöret är på topp. Efter några timmar passerar vi ett stenparti och får plötsligt syn på en hermelin som nyfiket skuttar fram mellan stenarna. Nyfiket närmar den oss och stannar bara några decimer från oss. Jag hinner med att ta några bilder innan den försvinner bort bland stenarna.

Hermelinen kikar nyfiket fram mellan stenarna

10 timmar senare, efter att i regn och vind tagit oss fram över en riktigt eländig terräng som till större delen bestod av stora hala blockstenar, branta uppförsbackar, regn och vind pustar vi till slut ut i tälet. Trötta och möra äter vi lite kvällsmat inne i tältet till ljudet av regnet som smattrar mot tältduken och somnar sedan ovaggat.

Sandra fyller på med vatten i en av bäckravinerna

Söndag den 11:e september
Vi vaknar tidigt denna morgon och jag går ut och kokar lite kaffe och gör i ordning frukost. Det har regnat hela natten men nu kan man se vissa ljusglimtar i den annars helt grå himmlen. Vi har fortfarande ca 8 kilometer kvar till platsen vi planerat att ha som vårt basläger men efter gårdagens tunga vandring som tog betydligt längre tid än planerat väljer vi att ligga kvar här i väntan på bättre väder. I stället går upp på två toppar som ligger på var sin sida om tältet och njuter av utsikten.

Vår tältplats på slutningen ner mot rapadalen i höjd med Alep och Lulep Spadnek

 

Vy över rapaselet

Efter någon timme mulnar det på igen och regnet börjar strila från en jämngrå himmel. Vi knallar tillbaka till tältet och tillbringar resten av dagen i sovsäcken.

Måndag den 12:e september och 7 – 1 till lämmeln!
När jag vaknar på morgonen drar jag försiktigt upp dragkedjan till tältet och blickar ner mot dalen. En grå dimma breder ut sig över dalen.

Dimma över rapadalen där endast toppen av Lulep Spadnek höjer sig över dimman

– Vad är det för väder, viskar Sandra som har vaknat och i samma stund jag svarar -dimma, men inget regn… så börjar det regna. Dagen går åt till lyssna till regnet som smattar mot tältduken. Fram på eftermiddagen får jag nog. Jag sätter på mig regnstället och går ut. Jag har tidigare sett en lämmel som har sitt bo i ett litet hål nere vid bäcken så jag bestämmer mig för att sätta mig på vakt utanför boet. När jag kommer dit så får jag direkt syn på den lilla rackarn som sitter och kikar ut på regnet. När jag kommer närmare försvinner han kvickt in i hålet. Jag sätter mig ca 4 meter från hålet och väntar. Minutrarna går och jag tappar till slut uppmärksamheten för en sekund och då, precis då, sticker han ut huvudet för att snabbt dra in det igen och jag missar min bild. Jag sitter kvar och väntar och samma sak upprepar sig igen. Regnet strilar hela tiden ner och vinden ligger på från norr och jag blir kallare och kallare om fingrarna. Detta utspelar inte mer än 7 gånger under den kommande timmen men till slut så åkte han dit den lilla krabaten. När han den 8:e gånge stack ut huvudet hade jag flyttat mig utan att han märkte det och nu gömde jag mig snett framför boet. Jag såg honom komma smygande och när han var helt utanför boet pressade jag avtryckaren och min Eos 1D mark IV levererarde 10 bilder i sekunden som en kulspruta och jag trodde ett tag han skulle få en hjärtatack av skräck! Men jag fick min bild 🙂 7-1 till lämmeln men det var det värt!

Till slut satt den där den lilla lämmeln 🙂

Resten av dagen vistades vi i tältet.

Jag och Sandra inväntar bättre väder i tältet

Matlagning och torkning av kläder

En underbar utsikt över rapadalen?

Tisdag den 13:e september
Denna morgon bestämmer vi oss för att ta en dagstur bort mot Rapaselet som ligger några timmar härifrån. Vi ger oss iväg tidigt med lätt packning i form av lite kläder och lunch samt kvällsmat i en rygga. Det regnar och blåser större delen av dagen men då och då blir det uppehåll i regnet. Vi ser en hel del ren och ripa på vägen och stannar till och tar några bilder.

Fjällripa i höstdräkt

Fjällripor

Far, mor och dotter ren

Det blir en lång och trevlig dag och när vi fram mot kvällen kommer tillbaka till tältet är vi trötta, blöta och hungriga. Vi gör i ordning lite mat i tältet innan vi kryper ner i säckarna och somnar.

Hilleberg Saivo vid rapadalens fot

Onsdag den 14:e
Det regnar oavbrutet och stark vind har svept förbi under natten. Vi överväger om vi ska ta en vandrardag tillbaka mot upphämtningsplatsen där helikoptern ska hämta oss på fredag. Att det regnar när man ska vandra spelar mindre roll så det blir slutligen vårt beslut. Vi går i dag och hoppas på väder i morgon. Då kan vi ägna hela dagen till foto i morgon i stället. Sagt och gjort så beger vi oss av runt lunch. Vi ska nu prova en annan väg som förhoppningsvis är mer lättvandrad. Det börjar bra men efter bara någon timme så står vi åter mitt ett hav av hala klippstenar. Den dryga milen vi ska gå tar oss närmare 8 timmar att genomföra. När vi har gått i ca 5 timmar är vi nära en topp där det kan finnas möjlighet att få mobil täckning. Jag föreslår att vi går upp dit och provar att ringa till piloten för att höra om han kan komma en dag tidigare. När vi kommer upp till toppen plingar det till i telefonen och Telia levererar två pinnar i täckning. Jag slår pilotens nummer och han svarar direkt. Jodå, kan komma förbi i morgon förmiddag. Sagt och gjort så bokar vi hemresan en dag tidigare än beräknat. Dock har vi flera timmars vandring kvar till upphämtningsplatsen så vi ger oss iväg igen på tunga ben. Prick klockan 20.00 finner vi platsen vilket var tur då det redan har börjat att mörkna. Till dagens sista ljus sätter vi upp tältet och somnar till ljudet av regn på tältduken.

Torsdag den 15:e september
Jag vaknar av att en ren brölar utanför tältet, jag tittar ut och få se en liten flock som betar bara 15 meter från vårt tält. Tro det eller ej men vädret är lite bättre idag. Inte sol på långa vägar men ändå uppehåll och vita i stället för grå moln på himlen. Jag fixar snabbt lite frukost som består av möjlk (torrmjölk) och müsli (start) samt kaffe och nybakat bröd gräddat i stekpannan på gasolköket.

Efter frukost går jag ut och försöker att fånga några sista bilder innan helikoptern kommer om några timmar. En hermelin kommer nyfiket fram och kollar in Sandra när hon borstar tänderna vid den närliggande bäcken. Jag passar naturligtvis på och tar några bilder. Detta var en svår rackare att få på bild, dels för att den är så snabb och dels för att den uppehöll sig innanför närgränsen på objektivet större delen av tiden. Efter en stund får den nog och gömmer sig under några stenar. Jag knallar iväg och smyger mig på renflocken från i morse som nu står och betar några hundra meter bort. Det är även fullt av lämlar som nu har lämnat sina hålor efter veckor med ihållande regn. Tiden går fort när man har roligt och plötslig hör jag det välbekanta ljudet av helikoptern som ekar i fjälldalen. Jag rusar tillbaka till tältet och slänger ihop mina prylar…

Hermelin

Renflock

Lämmel som mumsar på lingonris

Vi nådde aldrig målet med denna resa. Regn, dimma och blåst är svårt att styra över så det är bara att inse att vi måste hit igen… och det gör vi ju så gärna så nästa år… då kommer solen att skina och de stora älgarna rada upp sig framför kameran 🙂

 

/Hasse Andersson