Vitvalarna vid Nordens ände

(Skrivet 2009)
​Karga stränder, sparsamt med djur- och växtarter och en horisont som sträcker sig i norr mot Svalbard, i öster mot Ryssland och i väster är Grönland närmaste granne. Vi befinner oss vid gränsen mellan Ryssland och Norge. Platsen heter Grense Jakobselv och vi är här för att leta efter Belugas (Vitval)

Planeringen för denna resa började redan för 6 månader sedan då jag befann mig i Tysfjord söder om Lofoten och fotograferade späckhuggare. Jag och mina vänner Sara och Daniel satt en kväll efter att ha vistas hela dagen ute på fjorden och spånade över häftiga projekt vi ville uppleva. Kapten på båten Leonora hade hört att det fanns Vitvalar uppe i norr. Jag ringde upp till turistbyrån i Kirkenes och där fick jag namnet på en fiskare som hette Roger. Efter några samtal med Roger började denna resa ta form. – Kom i början av Augusti sa han och så blev det.

Båt, kamerautrustning, tält, dykutrustning och massor med övriga prylar lastades i två bilar och sen iväg. Resan som är på 165 mil enkel resa startade i Sandviken och vidare via Luleå, Haparanda och sedan in i Finland. Efter lite inhandlande av proviant i Haparanda bar det av upp genom norra Finland via Rovaniemi och vidare över till Norge och Kirkenes som sista anhalt innan vi körde österut mot Ryska gränsen.

Väl framme vid Grense Jacobselv letade vi upp en lämplig tältplats och gjorde i ordning vår utrustning. Kameror laddades, båten pumpades och vi var alla spända inför morgondagen. Vi hade på vägen förbi Kirkenes hört att det var Vitvalar i detta område så förväntningarna var på topp. Tidigt nästa morgon gick vi upp och spanade ut över havet. Solen steg vid horisonten på den Ryska sidan och en lätt morgonbris gjorde att kaffet smakade extra gott denna morgon. Plötsligt ropade någon ”titta där!” Jag vände mig och slängde upp kikaren och där kom de, vackert anpassade till ett liv i vatten gled de fram och bröt vattenytan. En liten flock på 8 djur kom från den ryska sidan rakt emot oss efter strandkanten.

Nu blev det bråttom, på med dykardräkten, simfötter och snorkel och sen iväg ut i vattnet. Vi lade oss ca 50 meter ut i vattnet i den riktning valarna simmade. Om allt stämde så skulle de passera oss på bara några meter. Med lätt bultande hjärta låg vi helt stilla och bara väntade. Efter en stund kom valarna närmare och jag tryckte igång min filmkamera men precis när de hade ca 30 meter kvar uppfattade deras känsliga sonar att vi var i vattnet framför dem och de vek snabbt av och gled ut i vattnet och rundade oss.

Det skulle visa sig under dessa dagar att valarna var mycket skygga och varje försök vi gjorde att hoppa i från både land och båt misslyckades. Vi gjorde flera försök att få kontakt med dem under vattnet men när vi kom närmare än 20 meter vek de av och tog en annan väg. Hur som helst så var det en underbar syn att få se dessa vackra valar.

Efter några dagar på denna plats började vi se mönster på djurens beteende. De jagade nära land och patrullerade en sträcka på någon mil efter land, sedan vände de och gick tillbaka. Detta gjorde att de med några timmars mellanrum passerade precis nedanför vårt tält och vi kunde gå jämte dem på land några kilometer och höra och se dem på mycket nära håll.

Långa objektiv 
Gränsen mellan Ryssland och Norge bevakas av beväpnade militärer på båda sidorna. En morgon när vi stod och spanade efter valar kom det två militärbilar med beväpnade vakter och sa åt oss att inte rikta våra objektiv mot Ryssland? samt att längden på objektiven inte fick överstiga 150mm. Detta var strängt förbjudet. Min tanke gick till min kameraväska i tältet där jag hade mitt 500mm och mitt 300mm objektiv samtidigt som vi lovade och inte bryta mot dessa regler.

Väder och mat 
Vädret svänger fort på dessa breddgrader. En kilometer från vår tältplats träffade jag en man som hade sitt sommarhus ca 400meter från havet, ett litet hus med ett uthus på gården. Jag frågade varför han inte byggde huset närmare havet men han berättade att det gamla huset som stod på samma plats han hade nu hade sköljts bort av en storm så det fick mig att förstå hur havet styr på dessa platser. 
Flera dagar solade vi på klipporna i badbyxor för att timmen senare sitta i varma flytoveraller i kyla och vind.

Tystnad 
Tidigt en morgon åkte jag, Sandra och Lennart ut för att ta upp dagens mat. Denna morgon var det spegelblankt på havet och vi körde ett par distansminuter ut på havet. Väl framme stängde vi av motorn och allt blev absolut helt tyst. Inte ett ljud, inte en vindbris, allt var knäpp tyst. Vi satt helt stilla i båten och njöt av tystnaden då det plötsligt började hoppa småfiskar runt båten? Vi tittade på varandra och undrade vad som stod på? Plötsligt hörde vi ett dovt blåsljud? Vi vände oss om men då var allt tyst igen? Vi tittade på varandra och förstod inte vad ljudet kom ifrån. Då plötsligt hör vi ljudet igen och när vi tittar ut mot horisonten dyker det upp en ryggfenafrånen 12 meter lång vikval. Det var mäktigt att se detta enorma djur smidigt glida fram genom vattnet för att jaga fisk. Ett minne jag sent ska glömma.

Artrikedom 
Antalet arter är betydligt färre här än längre söder ut men däremot är de arter som finns här i regel betydligt större. Blåmusslor stora som handflator, älgar på över ett halvt ton och krabbor på närmare en meter. Under vår vistelse på denna plats levde vi till största delen av vad havet hade att erbjuda. Musslor och fisk. Tack vara att vi hade båten med oss var det enkelt att fixa lite mat. Sej, Torsk, Kolja, Uer och Lubb fastnade på kroken så fort vi slängde i våra beten.

Bortsett från de 330 mil i bil så var detta en mycket lättillgänglig resa och en resa jag varmt kan rekommendera för den som vill ha ett spännande äventyr.

//Hasse Andersson