12:e april
Nytt försök på orrmyren. Denna gång sover jag inte över i kojan utan kliver upp strax före fyra och ger mig iväg. Det tar mig bara 20 minuter att köra upp efter den lilla grusvägen, hänga på mig ryggsäcken och spänna på mig skidorna. I pannlampans sken glider jag lätt iväg över den nattkalla skaren. Väl framme på myren ser jag att det har varit aktivitet här sedan jag var här sist för en vecka sedan. Jag reser tältgömslet och gör mig i ordning. Tysnaden faller åter över myren.
Jag är i god tid. Det är fortfarande en timme kvar tills solen ska gå upp. Jag häller upp en första kopp kaffe , checkar in på orrmyren över Facebook och lutar mig tillbaka i min stol. Funderar lite över livet och känner mig glad och lycklig över att få ha denna möjlighet att ta del av vår vackra natur. En pärluggla ropar i mörkret över myren och jag sjunker ner lite djupare i stolen.
När klockan närmar sig sex hör jag plötsligt några vingslag utanför tältet. Det är en vacker orrtupp som landat i en liten tall tjugo meter framför tältet. Han tittar vaksamt över myren men efter ca 15 minuter bestämmer han sig för att det är dags för strid. Han blåser ut sitt stridsrop och flera orrar landar runt honom… spelet är i gång.
Orrtupp som ropar till spel
Orrspel på myren
Dags för strid
Spelet drar igång och tupparna visar sig från sina vackraste och starkaste sidor. Orrspel pågår vanligen från början på mars till någon vecka in i maj. Spelet kulminerar i slutet av april då hönorna ansluter till platsen och väljer ut den tupp som de vill para sig med. Detta sker vanligen under ca en vecka som man kallar höneveckan. Tills dess är det fortfarande två veckor kvar men tupparna spelar ändå för fullt. Troligen följer hönorna deras spel på håll. Vilda strider utförs och stundtals kan det gå riktigt hett till på myren.
Efter många och hårda strider avtar spelet och orrarna övergår till att äta och slicka sina sår. Förlorarna sätter sig åt sidan och surar medan de starkaste håller ut ett tag till med sina rop och ljud.
Orre som fått nog
När spelet är över plockar jag ihop mina prylar. Jag har under morgonen hört ett tranpar ropa över myren och jag har även hört dem para sig vid några tillfällen. När jag plockat ihop mina prylar drar jag upp dragkedjan till tältet och sticker ut huvudet. å vad får jag se, bara 20 meter från mig står de, tranparet. Vi möter varandras blickar under några långa sekunder och sedan lyfter de skrikandes mot skyn. Fan, hade jag bara sett dem innan så hade det blivit trevliga bilder. Men så är det, ibland har man flyt, andra gånger oflyt. Nästa gång jag åker hit ska jag spana av myren mer noggrannt innan jag öppnar tältet. Nåväl, jag packar ihop och skidar tillbaka de få kilometrarna till bilen. På vägen tillbaka passerar jag Högborakan och ser ett kärt återseende. Tofsviporna har kommit. På alla de få platserna på åkrarna som är utan snö springer det tofsvipor och letar mat. En vacker fågel som är en av de första vårtecknen i vårt nordliga land. Jag stannar bilen och hälsar denna vackra fågel välkommen till tillbaka.
Tofsvipa i vårgräs
Tofsvipa i snö
/Hasse Andersson