Det är svårt att beskriva känslan av att i tysthet stå och betrakta en glaciär. Närmaste liknelse för mig är när jag som barn spelade hockey hemma på rinken i Sandviken och klockan passerade nio på kvällen och belysningen släcktes. Trötta efter en hel kväll på rinken brukade vi knuffa omkull målburarna och lägga oss i stålnätet på buren och titta upp mot natthimlen. Ibland, vissa kvällar gnistrade stjärnhimlen och vi kunde ligga i timmar och bara stirra upp i mörkret. Ord känns överflödiga och tystnaden och tankar tar över även för små killar som vi där vi låg på rygg i nätet på buren. Att betrakta en glaciär på nära håll är stort. Tystnaden är total å man står bara och stirrar in i ismassan. Plötsligt bryts tystnaden av ett öronbedövande muller och glaciären visar sin styrka. Isblock, ibland stora som hus bryter sig loss och dundrar ner i havet med en jättevåg som följd. Minuten efter är det åter tyst igen. Vid Eldslandet är det många glaciärer men även ett vackert landskap och rikt djurliv. Vi besöker kolonier av pingviner, albatrosser och stora grupper med olika sälsorter. Då och dyker det upp en val och all fokus flyttas till valen för en stund.
