21:a januari
Åter dags för ett dygn i örnkojan.
När jag lämnar Sandviken på torsdagkvällen ligger temperaturen runt 0 och ett lätt duggregn landar på vindrutan. 45 minuter senare när jag svänger upp på skogen norr om Hofors visar teperaturmätaren -9 grader. Jag passerar sjön Hyn och månen lyser starkt över sjön. Jag stannar till för att ta en bild på den vackra vyn.
Vy över sjön Hyn (Canon 1D mark IV, Canon EF 16-35/2,8 L USM II)
När jag står där i vinternatten får jag plötsligt höra en uggla ropa över sjön. Det är en slaguggla som ropar från sjöns östra sida. Jag blir ståendes i månskenet i flera minuter och njuter av stämningen som råder över sjön. Det smäller till då och då i isen då den brister av spänningarna som sker under frysprocessen. Ugglan hoar intensivt i månskenet när jag åker vidare mot kojan.
Väl framme där jag ställer bilen gör jag mig i ordning och slänger upp ryggsäcken på ryggen och spänner på mig skidorna. Förra året kunde man höra en pärluggla hoa vid denna plats så jag gör ett försök att locka på den. Redan efter några visslingar svarar den några hundra meter in i skogen. Vilken start på denna tur till kojan. Pärlugglan kommer närmare och närmare men jag väljer att inte reta upp den för mycket så jag åker iväg på skidorna. Månljuset är så starkt att jag inte behöver någon pannlampa. När jag passerar ”slaktplatsen” stannar jag till och lyssnar. Pärlugglan ropar fortfarande borta i skogen. En kvart senare är jag framme vid berget. Jag tar av mig skidorna och går den sista biten upp till kojan.
Den sista veckan har det varit oroväckande lite aktivitet på örnarna. Är det något som stör örnarna eller vad kan det vara? Jag går fram till köttet som ligger ute på åteln och kan konstatera att det inte har varit någon där och ätit de närmaste dagarna? Jag hugger upp det frusna köttet med en yxa för att göra det lättare för örnarna att få loss bitar ur det hårt frusna köttet. Därefter installerar jag mig i kojan. -9 grader ute i vinternatten och jag kryper ner i sovsäcken och somnar.
En ny dag tar sin början
Jag vaknar av att månen lyser in i fotogluggen. Jag sätter mig upp och tittar på klockan, 05.45. Det är fortfarande ett par timmar kvar innan solen går upp. Jag tittar ut över åteln men allt är stilla och lugnt. Två rävar ropar intensivt nere i dalen ett hundratal meter bort. Jag kliver ur sovsäcken, tänder kaminen och lagar frukost.
Fullmånen går ner bakom berget (Canon 1D mark IV, Canon EF 100-400/L IS)
En normal dag vid åteln börjar med att korparna landar i träden runt maten strax före solens uppgång. Denna morgon är det kusligt tyst. Solen går upp och inte ett liv kring åteln?
Någon timme senare landar en gråspettshona bara två meter framför mig. Jag tar några porträtt av henne. Att det är en hona kan man se då huvudet saknar den röda kalotten som finns hos hanen.
Gråspettshona (Canon 1D mark IV, Canon EF 100-400/L IS)
Gråspettshona (Canon 1D mark IV, Canon EF 100-400/L IS)
Strax efter landar en av åtelns stamgäster, den större hackspetten. Även hos denna art skiljer man enklast hanen från honan på den röda fläcken i nacken.
Hane av större hackspett (Canon 1D mark IV, Canon EF 100-400/L IS)
Det verkar vara hackspettarnas dag idag. En tredje hackspett ansluter till maten. Den här gången är det gröngölingen som kommer förbi. Det är första gången jag ser en gröngöling på denna plats vilket gör att hjärtat tar ett extra slag (ja jag vet, nördvarning). Hos gröngölingen är det dock lite annorlunda. Här har nämligen både hona och hane röd hjässa. Det som i första hand skiljer dem åt är hanens röda kindfläck som saknas hos honan. Bilden nedan visar alltså en hane.
Gröngöling hane (Canon 1D mark IV, Canon EF 100-400/L IS)
Gröngöling hane (Canon 1D mark IV, Canon EF 100-400/L IS)
Dagen går och inte en örn i sikte? Inte en korp, skata eller kråka? Mycket märkligt. Jag letar efter örn genom ombjektivet. Ca 700 meter bort ligger ett berg där de brukar sitta och spana. Efter en stund får jag syn på två vuxna kungsörnar borta vid berget. Klicka på bilden nedan å se om du kan hitta dem.
Två adulta kungsörnar (Canon 1D mark IV, Canon EF 100-400/L IS)
Strax efter tre börjar solen sakta att sänka sig bakom horisonten. Dagen går mot sitt slut och jag packar ihop och knallar ner till skidorna igen. På stigen ner funderar jag över vad som kan vara fel, vad är det som gör att örnarna inte kommer ner och äter? jag måste åka hit igen inom kort för att ta reda på det.
Platsen där jag ställer skidorna är mitt i ett sparvugglerevir. Jag visslar några korta toner och får direkt svar av sparvugglan. Återigen tar hjärtat några extra slag, den är alltså här även i år. Sparvugglan är vår minsta uggla och är framförallt aktiv i gryning och skymning. Jag visslar några gånger till och ugglan kommer då flygandes i trädtopparna för att se vem jag är. Vi tittar på varandra och jag hälsar honom välkommen. Vad han tänker om mig får jag aldrig veta. Jag spänner på mig skidorna och skidar iväg mot bilen. Jag hör sparvugglans läte tona bort bakom mig och när jag passerar slaktplatsen har den tystnat helt. Resten av vägen till bilen hör jag i stället pärlugglan som sitter och ropar borta vid bilen. Ugglorna är alltså i full fart vilket är ett gott tecken på att våren snart är här.
En summering av dagen får bli tre ugglor och tre hackspettar… men vad är det som stör örnarna?
/Hasse Andersson