10:e december
Klockan är strax före 8 på morgonen när jag sätter mig i bilen. Jag kan konstatera att december är sovmorgonens månad för en naturfotograf. Om några månader går solen upp mitt i natten och jag är tvungen att sova över ute i skogen om jag ska vara med när solen går upp. 45 minuter senare står jag på skidorna som jag ärvt efter min far och möter solen när den sakta pressar sig över horisonten.
Idag ska jag leta efter en av sveriges mest hotade arter, den vitryggiga hackspetten. Sedan 1990 pågår ett projekt att rädda arten i sverige. Projektet har bla. planterat ut ett antal fåglar på några få platser i sverige. En av dessa platser är kring nedre dalälven i Gästrikland (Läs gärna mer om projektet här).
Efter någon timmes skidande i en snötyngd skog hör jag plötsligt ett bekant ljud. Ett svagt läte, inte olikt den större hackspettens, dock med en mjukare ton (lyssna här). Jag stannar till och lyssnar, det är tyst. Jag står helt stilla och väntar… så kommer det igen. Jag letar med blicken och får till slut syn på den. En vitryggig hackspettshane. Att det är en hane ser man på det röda huvudet som hos honan är svart. Vitryggig hackspett är en ganska oskygg fågel så tar man det bara lugnt och stilla så kan den komma dig nära i sin jakt på föda. Jag står helt stilla och får under närmare en timme följa fågeln i sitt födosök. En underbar naturupplevelse för en naturfotograf. Då och då får jag tillfälle att ta några bilder på den vackra fågeln.
Nedan ser du några av dagens bilder, en raritet bland hackspettarna i vår svenska natur.
/Hasse Andersson